Schack spelas mest utanför brädet, del 1 av Mathias Johansson Jag kan väl sägas tillhöra den dominerande skaran på klubbnivå som lärt sig en del under årens lopp men som fortfarande har mycket att lära. Den här texten är i första hand ägnad åt nybörjare och andra som vill veta lite om spelet, även om de mer initierade säkert känner igen sig på många punkter. När du läser detta glöm inte: verkligheten är en sak, det är så här som jag uppfattar schack. Det är beräknat att ungefär en miljon svenskar kan spela schack. Mer eller mindre kanske är bäst att tillägga. För det är förmodligen inte lika många som vet hur man utför en regelrätt rockad och än färre som vet hur man slår en passant. Alla dessa svenskar som inte behärskar spelets grunder tror sig ha missat ett spel. Men de har missat mycket mer än så. Schack är en sysselsättning för starka psyken, för äventyrslystna, för de som söker ett tidsfördriv utan motsvarighet. Jag vill inte gå så långt att jag kallar schacket en egen värld, men det är inte långt ifrån. Jag har ju i alla fall varit ute på några tävlingar under årens lopp och vet mycket väl att schackspelare utgör ett alldeles eget släkte. Schack är ett mycket krävande spel av en alldeles speciell anledning. - Det handlar om att krossa motståndaren, till varje pris utan pardon. När man väl vinner har man förödmjukat sin motståndare på alla sätt och vis. Man är smartare och på alla tänkbara plan överlägsen förloraren. Detta sades en gång av en stormästare i en förklaring till vad schack egentligen handlar om. Jag tror det var malmöbekantingen Jan Timman som fällde detta något spetsade uttalande. Ett spetsat uttalande till trots; Timman har rätt. De som endast tror att det går ut på att ta motståndarens kung har bara kommit en liten bit på väg. För hobbyspelaren och de mer distanserade klubbspelarna är det kanske så. Men för de riktiga tävlingsspelarna och de som verkligen älskar schack är det annorlunda. Dessa har ofta uppnått schackidiotstatus och vet inte ens hur ordet vänskapsparti stavas. Schackidiotstatus handlar om att tappa begrepp för tid och rum, att hoppa över duschen för att hinna gå igenom en MacCutcheon-variant en sista gång innan det är dags för match. Om man, som min far en gång gjorde, kommer en timma försenad till flygplatsen för att hämta upp en släkting har man komit en bra bit på väg. Om orsaken var ett spännande schackparti ur en tio år gammal schacktidskrift vill säga. Det handlar om att vara totalt uppe i schacket. Schack och psykningar En mycket intressant aspekt med schacket är psykningar. De som har den läggningen har verkligen valt en sysselsättning där möjligheterna finns. Jag måste säga att det finns schackspelare som får ärrade proffsboxares kommentarer om motståndaren att hamna i lä när det gäller att få motståndaren ur balans. När en schackspelare väl blivit psykad medför det att han blir irriterad och därmed tänker på annat än själva partiet. Detta kan i sin tur medföra onödiga misstag eller tidsnöd när den tilldelade betänketiden får ticka iväg ostört. Jag spelade mina första år i Oskarshamns Schacksällskap, och när ungdomsgruppen där spelade turneringar fick man uppleva mycket. Några av de psykningsmetoder jag själv stött på ute på tävlingar är: studsande med pingisboll mot bord, sökande av ögonkontakt under motståndarens betänketid, nonchalans i form av läsande av Dagens Nyheter, promenadpsykningar där motståndaren lämnar brädet under sin betänketid och vandrar iväg, spelaren som rättar till pjäserna åt motståndaren som just då försöker koncentrera sig, spelaren som tittar på partiet stående bakom motståndaren vid draget och utövaren vars andning låter som den värsta blåsbälg. En psykning jag själv brukade tillämpa när jag var i sisådär femton- till sjuttonårsåldern var att utföra mina bästa drag med en lätt sniffning. Detta märks knappt men när motståndaren hört de här sniffningarna några gånger är det lätt att denne blir irriterad. Jag gjorde det inte med avsikt till en början, men sedan en klubbkompis påpekat att jag borde snyta mig brukade jag metoden systematiskt under hela den pågående vårturneringen i oskarshamnsklubben. Jag vann den för övrigt... Ett annat exempel där jag själv blev drabbad var under Schack-SM 1990. Jag mötte en motspelare som fyllde sin mycket lilla plastmugg med ohyggligt lite vatten på botten. Under vårt parti lyfte han ideligen på denna lilla mugg och smakade, nästan vidrörde vattnet med läpparna. Det tog bara någon sekund från det att han satt ner muggen på bordet till han lyfte den igen. Och när han, sent omsider och mot all förmodan, hade tömt muggen så fyllde han genast på. Naturligtvis med bara lite på bottnen. Jag vet inte om jag förlorade partiet ifråga på grund av att jag blev irriterad på hans "smuttande" (jag kände just då verkligen för att ta muggen ifrån honom och trampa sönder den), men psykningen kan ha varit en bidragande orsak. Det tror jag absolut. Om man klagar hos tävlingsdomaren kan motståndaren möjligen få en tillsägelse. Men det är ytterst sällsynt att någon använder sig av den här möjligheten och klagar, i alla fal om det inte handlar om spelare av internationellt snitt - de senare är snarare ytterst medvetna om sina rättigheter. För det första tror spelare på amatörnivå inte att de blir påverkade av störningsmomenten, även om de egentligen blir det. För det andra så vill de flesta egon, som schackspelarna är, erkänna att de bryr sig. Ett vanligt motdrag när man utsetts för psykning är att helt sonika låtsas strunta i den störande motståndaren. Även om man kokar inombords av irritation stirrar man stint på brädet. Känslig schackelit Jag nämnde att schackproffsen inte accepterar störningsmoment. Det finns många exempel på det. Den gamle amerikanske världsmästaren Bobby Fischer är känd för att ha skällt ut publiken för att de viskade för högt och prasslade med godispåsar under hans match mot Spasskij. Några år senare, under en match mellan Kasparov och indiern Anand, satt de båda storstjärnorna bakom ljudisolerade väggar. Publiken fick snällt titta på matchen genom en glasruta och fick nöja sig med visuell kontakt. Det sägs att underdelen av borden vid viktiga matcher har en skiva som avgränsar spelarna så att de inte ska kunna sparka eller på annat sätt störa varandra. Tennisspelarna kan kasta in handduken, i det här fallet har schackspelarna en mycket lägre toleransnivå. Allt detta här jag skriver om psykningar skiljer schack väsentligt från andra idrotter, eller sysselsättningar rättare sagt. I schack kommer man mycket nära motståndaren under kontrollerade former där man länge kan begrunda sin motståndare. Och detta bara på knappt en halv meters avstånd. Taktiker som inte är främmande för att störa motståndaren har möjligheten att lägga upp sina elaka planer under ett förlopp över flera timmar. Detta är något som knappast går i till exempel bordtennis eller i en hockeymatch då matcherna är alldeles för korta. Därmed får också betydelsen av psykning i schack en mycket viktig roll. Det är dock långt ifrån alltid som dessa förekommer i tävlingspartier, som det kanske verkar i denna text. Men jag vill betona att det trots allt inte är någon ovanlighet. Något exempel på psykning kan man säkert hitta vid alla större tävlingar runt om i landet. Kort sagt behövre spelet på brädet inte vara den enda duellen. En riktig excentriker Bobby Fischer är väl en av mycket få schackspelare som på elitnivå blivit så omtalad för sitt spel utanför brädet. Förmodligen handlar det om att amerikanen har en uträknad IQ på 187 och att det mer eller mindre slår över för honom emellanåt. Idag är Fischer tyvärr inte längre kvar på den internationella arenan. Tyvärr, får man väl säga, då han på sin tid gav schacket stort utrymme i media med sina spektakulära uttalanden och ageranden. Schack är ju som bekant inget som massmedia i allmänhet längtar efter att lyfta fram. "Det är för liten publik", brukar mediegubbarna argumentera trots att så oehört många människor världen över har goda schackkunskaper. Under Bobby Fischers VM-match mot ryssen Spasskij var han ovanligt extrem i sitt sätt. Exemplen är många. Under det första av de 24 partierna gjorde han en jättetabbe och förlorade. Till saken hör att ställningen vid misstaget var en så kallad död ställning, en given remi. Ibland när jag tänker på detta parti inbillar jag mig att det dåliga draget var medvetet. Knappt ens jag skulle spela så dåligt i det läget. Fråga mig inte vad det skulle finnas för vettigt i att förlora med avsikt, men det vet väl han. I andra partiet kom Fischer inte till matchen över huvud taget. Han förlorade andra matchen på walk over. Taktik det också? Jag, det tror jag. För sedan började amerikanen storspela. Spasskij var ur balans. Fischer lade från den tredje ronden poängen på hög. När matchen var över hade han vunnit överlägset. Spasskij spelade i en annan division. Andra lustigheter Fischer hade för sig under denna VM-match var flera. Han ville absolut diktera villkoren trots att han som utmanare kanske inte borde vara den mest centrala figuren. Spelplatsen blev Island, och amerikanen var nöjd. Dessutom krävde han ett hotell som kunde ordna honom en separat swimmingpool. Andra rykten, hur sanna dessa är vill jag inte spekulera i,talar om att han petade sig i näsan så att så gott som alla kunde se kråkorna som han plockade fram där ur. Det ryktades att han kissade i ett hörn på sitt hotellrum, trots att där fanns en riktigt fin toalett. Dessutom, som jag redan tidigare nämnt, skulle publiken hålla tyst om den inte ville bli utskälld. Även om Bobby Fischer måste ses som ett extremfall så finns det oehört många schackpersonligheter på andra håll. En amerikan vid namn Gata Kamsky utmärkte sig redan i tidiga 20-årsåldern. Han sägs aldrig se på tv och lever mycket trångsynt måste jag säga. En journalist som intervjuade ¨honom vid en tävlig i New York har berättat följande: -Jag frågade honom vad han skulle gjort om han inte börjat spela schack på heltid. Han svarade "schack". Jag ställde om frågan för jag trodde han missuppfattat det jag ville ha svar på. Men han svarade åter brar "schack". Som om svaret var fullt tillräckligt som förklaring. Några andra excentriker är systrarna Polgar, framför allt tack vare deras far som drillade dem redan i mycket låg ålder. De har alla tre lyckats mycket väl på den internationella schackarenan och framför allt då den yngsta av dem, en ung kvinna vid namn Judit Polgar. Det var målmedvetenhet i unga dagar som gör att jag vågar kalla dem excentriska. Systrarnas fader har drillat sina barn i ämnet schack långt innan de var redo för vanlig skolundervisning. Judit har till exempel aldrig gått i någon offentlig grundskola. Hon har suttit och spelat schack på heltid sju dagar i veckan med inslag av allmän undervisning genom fadern. Den senare lät på den tiden inte systrarna gå till sängs förrän de lyckats lösa ett antal schackproblem. Jag vill inte neka till att det säkert också finns andra extrema personligheter inom andra fritidsområden, till exempel inom fotbollen och konsten. Men jag tror att de originella utövarna av schack är fler än excentrikerna på andra håll. På något sätt är schack ett lämpligt sätt för alla "lustigkurrar" att få utlopp för sina särpräglade inre känslor. Kanske handlar det om den intellektuella närvaron, kanske om lättheten att bli "besatt" av denna sysselsättning. Jag vet inte exakt vad. Men något är det. Det är egentligen bara att delta i något distriktsmästerskap i schack och se sig omkring. Du kommer att se personer som sitter och skrattar för sig själva utan synbar anledning, du kommer att upptäcka gamla gubbar som häller ut karamellpåsar över bordet och lägger ut godsakerna i olika mönster. Jag har själv sett alla dessa typer av personligheter. Visst är väl de flesta schackspelare någorlunda vettiga. Det ska väl i ärlighetens namn sägas. Men de rikligt förekommande undantagen förgyller tillvaron på ett härligt sätt. Det går inte att komma ifrån. "Jag gör aldrig fel" I min gamla hemmaklubb Oskarshamns Schacksällskap fanns det ett bra bevis på personligheter som förgyller tillvaron. Jag kallar honom för säkerhets skull för Lennart. Lennart hade en ständig tendens att alltid bortförklara förluster. Jag säger hade eftersom han lämnade klubben för en fem, sex år sedan. Orsaken till att Lennart förlorade partierna var problem med tjejen, efter-/förstadier av sjukdomar, störningsmoment från bordsgrannen och dålig form, bland annat. Det handlade aldrig om att han helt enkelt var sämre. Att han var en dålig schackspelare. Nej, det berodde på en mängd orsaker utanför själva schacket som påverkade honom. Han ljög om sin skicklighet så till den milda grad att han trodde sig själv. Och när han drog sina vilda rövarhistorier om insatser i tidigare klubbar kunde omgivningen i skymundan knappt hålla sig för skratt. Lennart spelade alltid i snabbt tempo och gjorde därför många ganska onödiga missar. En gång sade jag åt honom att sitta på händerna för att tvingas tänka den där extra lilla sekunden innan han får upp händerna för att flytta. Men han viftade bara bort förslaget som om mina ord vore betydelselösa bananflugor. Den gången talade han hellre om sina hästar på brädet, eller springare som det egentligen heter. Lennart var överhuvudtaget mycket duktig på att byta ämne när han så önskade. Just springarna återkom han väldigt ofta till. Han menade att han var speciellt bra på schack när han fick använda dessa spelpjäser. Något som jag ser som ytterst fånigt då var schackspelare vet att man är lika bra med alla typer av pjäser. Det är en naturlig gång när man väl börjar spela. Varje sund människa tänker inte ens denna Lennarts tankar. I början hånade nog jag och de andra i klubben lite väl mycket hans egensinnighet. När han flyttade saknade jag faktiskt hans inlägg och åsikter kring schack. Han utgjorde en utomordentlig färgklick i oskarshamnsklubben. Hur som helst; jag saknar än idag de höga ljud som uppstod när han tryckte på schackklockan. Det fanns nämligen ingen i hela östra Småland som slog så hårt och bestämt som han de gånger han hade övertaget på brädet. Det var som om han vill understryka att "jag tänker vinna det här partiet och det ska du baske mig finna dig i." Utnyttja schackklockan på rätt sätt Just schackklockor är förresten ytterligare ett intressant fenomen inom detta ädla spel. Jag har tidigare pratat om psykningar. Taktik utgör ju då ett närliggande ämne och här ingår framför allt schackklockan. När man spelar schack handlar det om att utnyttja sin tilldelade betänketid på bästa sätt. Ofta har man två timmar på sig att utföra 40 drag. Om motståndaren får dåligt med tid gäller det att utnyttja detta genom att göra knepiga, till och med mindre bra, drag. Då måste motståndaren vara extra uppmärksam för att inte göra bort sig eller hitta misstänkta felaktigheter som gjorts av motståndaren. Därmed krävs extra mycket betänketid och går tiden ut så har man förlorat och partiet är slut. Matten på brädet är alltså bara ett sätt att vinna på. Att vinna på tid kanske inte är lika ärofullt, men det ger lika många poäng som regelrätt schack matt. Andra sätt att utnyttja klockan är att låtsas tänka på sitt drag fast motståndaren har glömt att trycka ner klockan. På det viset kan motståndaren hamna i tidsnöd och du får extra tid på dig att hitta vinnande drag. Om man skulle råka ut för att ens egen tid gått ut gäller samma sak där, fast tvärtom. Man får låtsas tänka och flytta snabbt så att motståndaren inte får för sig att titta på klockan. För så länge motståndaren inte sett att tiden gått ut ska partiet fortgå. Det står i reglerna. Och blir den ene schack matt trots att den andre förlorat på tid gäller matten på brädet i första hand. När man låtsas att man har tid kvar kan man dessutom hoppas på att också motståndarens tid går ut. För då får båda spelarna vackert dela på poängen. Den här senare metoden är mycket användbar, fast bland de riktigt duktiga schackspelarna är det svårare att utnyttja taktiken då de kontinuerligt tittar på klockan efter så gott som varje drag i rådande tidsnöd. Överhuvudtaget är det svårare att utnyttja klockan taktiskt på hög tävlingsnivå. I nästa nummer... Nu när jag skrivit så mycket om schack kan man fråga sig vad schack egentligen är. Sport, spel eller vad? Och spelar konditionen någon roll? Eller är de matematiska kunskaperna viktigare? Självklart ska Du, käre läsare, få svar på dessa frågor också- i nästa nummer vill säga.